skrivet av Anders 8/11/09 20:08 2 kommentarer

Dario Marianelli är en italiensk kompositör som jag faktiskt inte kände till, trots att han vann en Oscar så sent som för två år sedan för filmmusiken till Försoning (Atonement). Jag såg precis om Försoning häromkvällen och har sedan dess lyssnat på filmmusiken hela helgen. Stycket som de flesta minns från Försoning heter “Elegy for Dunkirk” och det ackompanjerar en av filmhistoriens vackraste scener. I en enda tagning, på hela 5 minuter, får vi följa filmens huvudperson gå runt på stranden där tusentals engelska soldater samlats. Obeskrivligt bra gjort och med Marianellis musik skapade regissören Joe Wright filmhistoria. Tyvärr kan jag inte visa scenen här på bloggen men klicka här för att se den på Youtube i mycket bra kvalitet. Om ni inte har sett Försoning så rekommenderar jag den varmt.

Här nedan kan ni lyssna på “Elegy for Dunkirk”.

Marianelli har samarbetat med Joe Wright tidigare med musiken för Stolthet och fördom samt för den kommande filmen The Soloist med Jamie Foxx och Robert Downey Jr i huvudrollerna.

Spotifylänkar till hans filmmusik: (maila mig på red ( at) mahoney.se om ni vill ha en invite)

Försoning

Stolthet och fördom

V for Vendetta

The Brave One

Goodbye Bafana

skrivet av Anders 4/11/09 17:41 0 kommentarer

James Cameron har i omgångar sprängt gränserna för digitala effekter i sina filmer. Klicka på den här bilden och se vad Avatar kommer bjuda på!

skrivet av Anders 3/11/09 20:53 0 kommentarer

Jag jobbade som volontär vid Stockholms filmfestival 1998 och arrangerade Face2Face-sektionen tillsammans med Linus (som skriver här på bloggen) och en tjej som hette Charlotte. Har sedan följt festivalen under årens lopp men tyvärr har antalet biobiljetter blivit färre och färre. I år hinner jag nog inte med festivalen alls men för er som har tid och är mer filmintresserade än vanliga människor så rekommenderar jag årets upplaga.

Läs mer om priser, filmprogrammet, events, fester och mycket mer på den officiella hemsidan.

skrivet av Anders 1/11/09 21:53 0 kommentarer

Paranormal Activity, en hemmagjord film som gjordes för mindre än 100 tusen kronor, har till dags dato spelat in 560 miljoner kronor på biograferna i USA. På CNN häromdagen visades ett inslag om filmen och bilder på köer till biograferna som sträckte sig långt över 100 meter. Filmen har på kort tid blivit ett riktigt fenomen, vilket gjort att många dragit (ganska tydliga) paralleller till en annan lågbudgetfilm som erövrade världen för precis 10 år sedan. The Blair Witch Project, regisserad av Eduárdo Sanchez och Daniel Myrick, gjordes med några hyrda videokameror, ett par amatörskådisar och med ett marknadsföringstrick som blev minst sagt lyckat. Filmen spelade in 250 miljoner dollar världen över. En rent horribel uppföljare kom ett par år senare men den dog rätt snabbt och sedan dess har ingen hört av varken regissörerna till originalfilmen eller skådespelarna som var inblandade.

I en intervju med The Star säger dock Eduárdo Sanchez att han är sugen på att börja arbeta på en uppföljare till Blair Witch, en uppföljare som förmodligen kommer strunta i att Blair Witch 2 ens existerar. Självklart är det Paranormal Activity’s framgångar som fått hans filmtarm att kittla. Det går onekligen att göra stora publikframgångar med minst sagt små utgifter och han om någon vet hur man gör.

Jag gillar den första Blair Witch-filmen för dess originalitet och för att den är riktigt läskig. Såg den i en fullsatt biograf och som filmfantast tyckte jag det var enormt roligt att en liten lågbudgetfilm av ett gäng amatörer kunde fylla biografer så långt bort som i Sverige. Vilket bevisar att så länge man har en bra historia så spelar det ingen roll hur liten budgeten är för att publiken ska dyka upp. En liten zombiefilm från England har gjort succé på festivaler runt om i världen och den gjordes för bara 70 dollar. Se officiella hemsidan och en trailer för Colin. Paranormal Activity kommer till Sverige i november och jag är övertygad om att den kommer dra storpublik.

skrivet av Anders 1/11/09 18:18 0 kommentarer

En av anledningarna, om inte den enda anledningen, att jag blev filmintresserad är James Camerons Terminator 2: Judgement Day som jag såg i september 1991 på Rigoletto i Stockholm. Han är en av mina absoluta favoriter när det gäller filmskapande. Efter att Titanic blev världens största filmsuccé för 12 år sedan så har han tyvärr inte varit inblandad i mer än några dokumentärer och ett tv-projekt om jag inte minns fel. Vet inte hur många dyk han har hunnit med till Titanic men det skulle inte förvåna mig om han har gjort flest dyk någonsin.

Hypen kring hans senaste film Avatar har varit både extrem och avslagen de senaste åren. Det har skrivits spaltmetrar om denna 3D-film som kommer revolutionera både sättet att göra och att uppleva film. Efter den första trailern blev det en liten backlash, dock en smula överdriven eftersom man inte kan sitta och döma en 3 timmar lång film i 3D efter att ha sett 90 sekunder av den på Youtube i 2D. Jag själv fick rätt dåliga Phantom Menace-vibbar efter första trailern och jag har faktiskt inte lockats särskilt mycket av filmens handling.

Nu när jag har sett den officiella trailern i HD-format så känner jag en större förståelse för filmens handling och vad det hela går ut på. Effekterna ser ut att vara makalöst bra och av det jag läst från dem som såg längre scener i 3D på Avatar Day för några veckor sedan så är effekterna verkligen revolutionerande. Det enda som talar emot Avatar när det gäller ekonomiska framgångar är det faktum att det inte finns tillräckligt många 3D-salonger för att möta efterfrågan i världen. USA har ett relativt väl utbyggt nät av 3D-salonger men här i Stockholm finns det mig veterligen bara en enda salong, möjligtvis två, och då går det bara in 300 personer. Lägg till filmens totaltid på över tre timmar så innebär också det färre antal visningar per dag. Den går säkert upp i en 2D-version men då tror jag mycket av filmens genomslag försvinner.

Oavsett vad så måste jag se Avatar på premiärkvällen!

skrivet av Anders 17/10/09 17:54 2 kommentarer

Pixar är verkligen ett unikum i filmbranschen. De har radat upp dundersuccé efter dundersuccé i snart 15 års tid och har egentligen inte gjort en enda dålig film. Den minst kritikerrosade produktionen är förmodligen Cars men även den spelade nästan in en halv miljard dollar på biograferna. Finding Nemo, Toy Story, A Bugs Life, Toy Story I & II, Ratatouille och The Incredibles med flera har satt en standard för animerad film (läs film!) som är svår att uppnå. Visst har Dreamworks och Fox Animation. för att nämna några, haft stora framgångar men jag tycker ändå det känns som om någonting saknas. Pixar är helt enkelt oöverträffade historieberättare och gör den minsta detalj till något roligt och intressant. Skulle jag beskriva Pixars filmer med ett enda ord så skulle jag säga “Värme” och är det något som senaste filmen Upp har så är det värme.

Handling

Filmen tar sin början med den lilla pojken Carl Fredricksen som i början av 1900-talet drömmer om att bli en upptäcktsresande precis som Charles Muntz som är med i journalfilmerna som han ser på bio. På vägen hem från en filmvisning stöter Carl på en flicka i samma ålder som heter Elie. Hon leker också äventyrare och det visar sig att de har mycket gemensamt. Ett kollage av bilder följer där vi får se hur Carl och Elie blir ett par, gifter sig och lever ett långt liv tillsammans. Kollaget slutar med att Carl blir änkeman och lever ensam i sitt stora hus. Ett byggbolag håller på med husbyggande precis runt om Carls hus och vill gärna att han flyttar till ett servicehem så att de kan riva ner hans hus och bygga klart. Carl, som under sitt yrkesliv jobbat på en nöjespark och sålt ballonger, beslutar sig dock för att satsa på sin äventyrsdröm som han och hans fru hade. Med hjälp av tusentals ballonger låter han sitt hus flyga iväg och ta med honom på äventyr. En liten pojke som är scout råkar dock hänga med och tillsammans flyger de med huset ner mot Sydamerika på äventyr.

Bra

Efter bara 10 minuter in i filmen så älskar man den underbara karaktären Carl Fredricksen. Kollaget där man får se hans liv med sin fru är så fullt av värme och känslor att det faktiskt var svårt att hålla tillbaka tårarna. Det var helt knäpptyst i salongen, trots alla barn, och jag tvivlar på att jag var ensam om att känna en stor klump i halsen av att se Carl förlora sin livskamrat. Jag tycker det är dags att ta bort prefixet “animerad” när vi pratar om Pixars filmer. De gör film, punkt slut.

Det är också befriande att en filmstudio vågar ta risker i sina projekt och låta hjälten vara en 78-årig man. En gubbe som trots sin ålder försöker göra verklighet av sina livsdrömmar. Hur ofta har vi fått se det i alla “barn”-filmer som kommit de senaste tio åren? Jag tror också att Upp kan ge barn en inblick i sina föräldrars och far- och morföräldrars liv, att de också har varit barn och drömt om äventyr.

Nu ska ni inte tro att filmen är en dyster historia. Den innehåller enormt mycket humor och är, ursäkta ordvalet, väldigt upplyftande! Animationen är helt fantastisk och ibland är miljöerna så fotorealistiska att gränsen mellan animation och verklighet är omöjlig att se. 3D-versionen ger också ett större djup i bilden och bjuder på flera häftiga effekter, dock aldrig till överdrift.

Dåligt

Det enda negativa omdömet jag kan ge var att filmens skurk var en av Pixars svagare varianter och hans motiv blev lite tunt i sammanhanget. Jag tror också att barnen i publiken inte riktigt hängde med när han kom in i bilden och vad han egentligen sysslade med.

Helhetsomdöme

En svag skurk till trots så var Upp en helt och hållet fantastiskt underhållande film. Mycket känslor, mycket skratt och mycket värme. I slutet på filmen bläddrar Carl i ett fotoalbum och läser sin frus sista hälsning till honom. En scen som verkligen berörde mig. Min mormor, som jag stod mycket nära, gick bort strax innan sommaren så mina tankar gick direkt till henne och på bilderna som jag har på henne i mitt eget fotoalbum. Om hon just nu befinner sig i sitt hus som bärs upp av ballonger ovanför molnen så kan jag inte känna annat än glädje att hon fortsätter sitt äventyr.

Betyget blir 5 av 5.

Läs fler recensioner: Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, BeingBlogged.

skrivet av Anders 11/10/09 20:27 1 kommentar

Paranormal Activity stormade in på de amerikanska biograferna i helgen efter ett par veckors hype på ett litet antal biografer. Filmen, med en budget på 11 000 dollar, drog in hela 7 miljoner dollar på tre dagar och jämförelser med Blair Witch Project har blivit mer regel än undantag. Filmen handlar om ett ungt par som flyttar in i ett hus. Efter ett tag börjar de känna en “närvaro” i huset, speciellt när de sover, och sätter upp kameror i huset.

På papperet så är det inte världens mest originella idé men det som är originellt är trailern, som ni kan se här. Den visar både scener ur filmen och bilder från en verklig visning av filmen med biobesökarnas reaktioner. Sjukt effektivt och det hela blir riktigt riktigt läskigt!

En annan intressant grej med filmen är hur lätt det är att göra film nuförtiden. HD-kameror går att hyra (eller köpa!) för billig penning och redigeringen kan göras på en vanlig laptop. (Darren Aronofsky klippte The Wrestler på sin Macbook.) Finns det en intressant historia att berätta så är faktiskt möjligheterna mycket stora för vilken amatör som helst att sätta igång. Vem blir först med att göra en svensk Paranormal Activity?

skrivet av Anders 3/10/09 18:48 0 kommentarer

Nästan 40 år efter att Jan Troell plockade hem fem stycken Oscarnomineringar för Utvandrarna så är han tillbaka med ytterligare en internationellt kritikerrosad film. Maria Larssons eviga ögonblick, eller Everlasting Moments vilket är den engelska titeln, blev utan Oscarnominering förra året men plockade hem en Golden Globe-nominering i kategorin Bästa utländska film. På svenska Guldbaggegalan slog den dock rekord i nomineringar och plockade hem fem stycken baggar för kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll- och biroll, bästa musik och naturligtvis bästa film. Jan Troell fyllde 78 år i somras så jag vet inte hur länge han orkar stå bakom kameran men ju längre desto bättre!

Handling

Filmen utspelar sig i södra Sverige under 1900-talets början. Maria Larsson, spelad av Maria Heiskanen, lever tillsammans med sin man Sigfrid, spelad av Michael Persbrandt, i en trång liten lägenhet med en barnaskara som ständigt utökas. Sigfrid arbetar under tuffa omständigheter nere vid hamnen och fördriver tiden med drickande och kvinnor. Väl hemma efter en runda på krogen så får både Maria och barnen ofta stryk. En dag så vinner Maria en kamera på ett lotteri men i stället för att använda den så gömmer hon den för sin man för att kanske använda den i framtiden. När bristen på pengar blir alltför tydlig bestämmer hon sig för att pantsätta kameran hos den lokale fotografen Sebastian. Han fattar tycke för henne och ger henne nödvändig utrustning för att framkalla bilder helt utan kostnad. Maria börjar ta bilder på sina barn och vänner i smyg utan att berätta för sin man och börjar gradvis bygga upp en vänskapsrelation med Sebastian. Bilderna utgör hennes eviga ögonblick.

Bra

Vet inte vad jag ska säga annat än att jag älskade den här filmen. Fantastiska skådespelare, underbart foto, vacker musik och en historia som verkligen engagerade. Maria Heiskanen gör en återhållsam och nedtonad rollprestation men som ändå lyser med inneboende kraft och patos. Hennes motpart, Michael Persbrandt, lyckas göra karaktären Sigfrid till en man som både är elak men som innerst inne älskar sin fru och sina barn. I tidstypiska filmer som denna är det lätt att vissa karaktärer blir endimensionella men trots allt det Sigfrid ställer till med så känner man ändå sympati med honom. Han blir inte bara en elak jävel utan en person som man faktiskt hoppas ska kunna reda ut sina inre och yttre konflikter.

En annan skådespelare som jag vill lyfta fram är dansken Jesper Christensen som spelar fotografen. (Han har nyligen varit med i de senaste två James Bond-filmerna som “Mr White”). Hans relation med Maria är verkligen hjärtskärande att se. Deras möten utgör många av filmens ljuspunkter och den fina personkemin visar verkligen på Troells känsla för regi. Förutom dessa tre skådespelare så är övriga personer i rollbesättningen överlag mycket bra, särskilt de yngre som spelar Maria och Sigfrids barn.

Dåligt

Det enda jag kan komma på är en kort sekvens i filmen med en specialeffekt som jag kunde ha varit utan. En zeppelinare flyger över staden och lägger stora skuggor på marken. Det såg verkligen inte bra ut. Dock en petitess i sammanhanget.

Helhetsomdöme

Maria Larssons eviga ögonblick var en varm, välspelad och engagerande film sett ur en stark kvinnas perspektiv. Jag rekommenderar den till alla som vill se svensk film när den är som bäst. Att historien baseras på verkliga personer ger också filmen en extra tyngd som är väl värd att ha i tankarna när ni ser filmen.

Betyget blir 5 av 5 möjliga.

Läs fler recensioner på Aftonbladet, Expressen, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet,

skrivet av Anders 21/09/09 19:50 2 kommentarer

Knocked Up

The 40 Year Old Virgin

Superbad

Pineapple Express