Recension: The Haunting in Connecticut

En skräckfilm med spöken, demoner och annat övernaturligt som säljs in som “based on a true story” får en att höja ögonbrynen en aning. Okej, Amityville Horror-remaken var faktiskt rätt bra, likaså Texas Chainsaw Massacre. Båda två baserade på verkliga händelser. Själv anser jag att allt övernaturligt bara är fantasier men så länge det är på film så har jag inget emot det. Läste lite på wiki om de händelser på 1980-talet som filmen baseras på och som väntat så är det historier som inte klarat av granskning. Det finns också en dokumentär på YouTube i 9 delar som kanske kan intressera er som vill veta mer om bakgrunden.

Handling

Filmen utspelas i slutet av 1980-talet och följer en trebarnsfamilj. Mamman och pappan har haft lite äktenskapliga problem men deras största problem just nu är deras 16-årige son som drabbats av cancer. Hans cellgiftbehandlingar sker på ett sjukhus flera timmars bilfärd från hemmet så föräldrarna beslutar sig för att försöka hitta en tillfällig bostad i närheten. Efter att mamman och sonen gjort ett sjukhusbesök så hittar de ett stort hus till salu på vägen hem. Eftersom att ha pratat med mäklaren sätter de sig i bilen för att åka tillbaka men sonen blir sjuk så de vänder tillbaka och köper huset. De övernattar på varsin madrass och redan första natten börjar sonen se spöken och andar. Ett par dagar efter flyttar övriga familjen dit tillsammans med en barnflicka och spökeriet eskalerar. Det visar sig att huset fungerat som bårhus för länge sedan, ett bårhus som drevs av minst sagt skumma typer, som gjorde minst sagt vidriga saker. Sonen och barnflickan börjar tillsammans nysta i arkiven på ett närliggande bibliotek och mer och mer hemskheter uppdagas.

Bra

Det var ärligt talat inte så mycket som var bra i den här filmen förutom effekterna. Tyvärr har flera av de riktigt läskiga scenerna mer eller mindre redan visats i trailern men det fanns flera ljuspunkter, som jag inte vill avslöja. Kyle Gallner, som spelade den cancersjuke sonen, gjorde en bra insats och likaså Virginia Madsen. Elias Koteas gjorde egentligen en lightversion av Max von Sydows Father Merrin men även han var helt okej.

Dåligt

Själva handlingen i filmen har jag egentligen inga problem med men manuset fokuserade allt för mycket på chockeffekter och inte på krypande rädsla och obehagligheter. Jag kunde nästan sitta med en checklista och bocka av alla skräckfilmsklyschor en efter en. Vi har läskigt spöke som syns i spegel, spöke som syns i dörröppning, spöke under sängen, spöke i duschen, religiösa övertoner, barn som leker kurragömma (2 gånger), plot twists och så vidare.

I stället för att jag fortsätter skriva den här recensionen låter jag  Eddie Murphy sammanfatta det hela. Han sade detta under sin stand-up show efter att ha sett Poltergeist på TV.

“Why don’t white people leave the house when there’s a ghost in the house? You stay in the house too fucking long. Get the fuck out of the house. It’s very simple. If there’s a ghost in the house, get the fuck out!”

Helhetsomdöme

The Haunting in Connecticut hade potentialen att bli en obehaglig rysare men blev bara 90 minuter av ändlösa skrämseleffekter. Visst, det är kul att hoppa upp ur biostolen ett par gånger men detta hoppande kan inte bära upp en hel film. Vi biobesökare kräver mer än så.

Betyg: 1,5 av 5.

Läs fler recensioner: Aftonbladet, BeingBlogged, Expressen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Smålands-Posten, Sydsvenska Dagbladet