skrivet av Anders 17/10/09 17:54 2 kommentarer

Pixar är verkligen ett unikum i filmbranschen. De har radat upp dundersuccé efter dundersuccé i snart 15 års tid och har egentligen inte gjort en enda dålig film. Den minst kritikerrosade produktionen är förmodligen Cars men även den spelade nästan in en halv miljard dollar på biograferna. Finding Nemo, Toy Story, A Bugs Life, Toy Story I & II, Ratatouille och The Incredibles med flera har satt en standard för animerad film (läs film!) som är svår att uppnå. Visst har Dreamworks och Fox Animation. för att nämna några, haft stora framgångar men jag tycker ändå det känns som om någonting saknas. Pixar är helt enkelt oöverträffade historieberättare och gör den minsta detalj till något roligt och intressant. Skulle jag beskriva Pixars filmer med ett enda ord så skulle jag säga “Värme” och är det något som senaste filmen Upp har så är det värme.

Handling

Filmen tar sin början med den lilla pojken Carl Fredricksen som i början av 1900-talet drömmer om att bli en upptäcktsresande precis som Charles Muntz som är med i journalfilmerna som han ser på bio. På vägen hem från en filmvisning stöter Carl på en flicka i samma ålder som heter Elie. Hon leker också äventyrare och det visar sig att de har mycket gemensamt. Ett kollage av bilder följer där vi får se hur Carl och Elie blir ett par, gifter sig och lever ett långt liv tillsammans. Kollaget slutar med att Carl blir änkeman och lever ensam i sitt stora hus. Ett byggbolag håller på med husbyggande precis runt om Carls hus och vill gärna att han flyttar till ett servicehem så att de kan riva ner hans hus och bygga klart. Carl, som under sitt yrkesliv jobbat på en nöjespark och sålt ballonger, beslutar sig dock för att satsa på sin äventyrsdröm som han och hans fru hade. Med hjälp av tusentals ballonger låter han sitt hus flyga iväg och ta med honom på äventyr. En liten pojke som är scout råkar dock hänga med och tillsammans flyger de med huset ner mot Sydamerika på äventyr.

Bra

Efter bara 10 minuter in i filmen så älskar man den underbara karaktären Carl Fredricksen. Kollaget där man får se hans liv med sin fru är så fullt av värme och känslor att det faktiskt var svårt att hålla tillbaka tårarna. Det var helt knäpptyst i salongen, trots alla barn, och jag tvivlar på att jag var ensam om att känna en stor klump i halsen av att se Carl förlora sin livskamrat. Jag tycker det är dags att ta bort prefixet “animerad” när vi pratar om Pixars filmer. De gör film, punkt slut.

Det är också befriande att en filmstudio vågar ta risker i sina projekt och låta hjälten vara en 78-årig man. En gubbe som trots sin ålder försöker göra verklighet av sina livsdrömmar. Hur ofta har vi fått se det i alla “barn”-filmer som kommit de senaste tio åren? Jag tror också att Upp kan ge barn en inblick i sina föräldrars och far- och morföräldrars liv, att de också har varit barn och drömt om äventyr.

Nu ska ni inte tro att filmen är en dyster historia. Den innehåller enormt mycket humor och är, ursäkta ordvalet, väldigt upplyftande! Animationen är helt fantastisk och ibland är miljöerna så fotorealistiska att gränsen mellan animation och verklighet är omöjlig att se. 3D-versionen ger också ett större djup i bilden och bjuder på flera häftiga effekter, dock aldrig till överdrift.

Dåligt

Det enda negativa omdömet jag kan ge var att filmens skurk var en av Pixars svagare varianter och hans motiv blev lite tunt i sammanhanget. Jag tror också att barnen i publiken inte riktigt hängde med när han kom in i bilden och vad han egentligen sysslade med.

Helhetsomdöme

En svag skurk till trots så var Upp en helt och hållet fantastiskt underhållande film. Mycket känslor, mycket skratt och mycket värme. I slutet på filmen bläddrar Carl i ett fotoalbum och läser sin frus sista hälsning till honom. En scen som verkligen berörde mig. Min mormor, som jag stod mycket nära, gick bort strax innan sommaren så mina tankar gick direkt till henne och på bilderna som jag har på henne i mitt eget fotoalbum. Om hon just nu befinner sig i sitt hus som bärs upp av ballonger ovanför molnen så kan jag inte känna annat än glädje att hon fortsätter sitt äventyr.

Betyget blir 5 av 5.

Läs fler recensioner: Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, BeingBlogged.

skrivet av Anders 3/10/09 18:48 0 kommentarer

Nästan 40 år efter att Jan Troell plockade hem fem stycken Oscarnomineringar för Utvandrarna så är han tillbaka med ytterligare en internationellt kritikerrosad film. Maria Larssons eviga ögonblick, eller Everlasting Moments vilket är den engelska titeln, blev utan Oscarnominering förra året men plockade hem en Golden Globe-nominering i kategorin Bästa utländska film. På svenska Guldbaggegalan slog den dock rekord i nomineringar och plockade hem fem stycken baggar för kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll- och biroll, bästa musik och naturligtvis bästa film. Jan Troell fyllde 78 år i somras så jag vet inte hur länge han orkar stå bakom kameran men ju längre desto bättre!

Handling

Filmen utspelar sig i södra Sverige under 1900-talets början. Maria Larsson, spelad av Maria Heiskanen, lever tillsammans med sin man Sigfrid, spelad av Michael Persbrandt, i en trång liten lägenhet med en barnaskara som ständigt utökas. Sigfrid arbetar under tuffa omständigheter nere vid hamnen och fördriver tiden med drickande och kvinnor. Väl hemma efter en runda på krogen så får både Maria och barnen ofta stryk. En dag så vinner Maria en kamera på ett lotteri men i stället för att använda den så gömmer hon den för sin man för att kanske använda den i framtiden. När bristen på pengar blir alltför tydlig bestämmer hon sig för att pantsätta kameran hos den lokale fotografen Sebastian. Han fattar tycke för henne och ger henne nödvändig utrustning för att framkalla bilder helt utan kostnad. Maria börjar ta bilder på sina barn och vänner i smyg utan att berätta för sin man och börjar gradvis bygga upp en vänskapsrelation med Sebastian. Bilderna utgör hennes eviga ögonblick.

Bra

Vet inte vad jag ska säga annat än att jag älskade den här filmen. Fantastiska skådespelare, underbart foto, vacker musik och en historia som verkligen engagerade. Maria Heiskanen gör en återhållsam och nedtonad rollprestation men som ändå lyser med inneboende kraft och patos. Hennes motpart, Michael Persbrandt, lyckas göra karaktären Sigfrid till en man som både är elak men som innerst inne älskar sin fru och sina barn. I tidstypiska filmer som denna är det lätt att vissa karaktärer blir endimensionella men trots allt det Sigfrid ställer till med så känner man ändå sympati med honom. Han blir inte bara en elak jävel utan en person som man faktiskt hoppas ska kunna reda ut sina inre och yttre konflikter.

En annan skådespelare som jag vill lyfta fram är dansken Jesper Christensen som spelar fotografen. (Han har nyligen varit med i de senaste två James Bond-filmerna som “Mr White”). Hans relation med Maria är verkligen hjärtskärande att se. Deras möten utgör många av filmens ljuspunkter och den fina personkemin visar verkligen på Troells känsla för regi. Förutom dessa tre skådespelare så är övriga personer i rollbesättningen överlag mycket bra, särskilt de yngre som spelar Maria och Sigfrids barn.

Dåligt

Det enda jag kan komma på är en kort sekvens i filmen med en specialeffekt som jag kunde ha varit utan. En zeppelinare flyger över staden och lägger stora skuggor på marken. Det såg verkligen inte bra ut. Dock en petitess i sammanhanget.

Helhetsomdöme

Maria Larssons eviga ögonblick var en varm, välspelad och engagerande film sett ur en stark kvinnas perspektiv. Jag rekommenderar den till alla som vill se svensk film när den är som bäst. Att historien baseras på verkliga personer ger också filmen en extra tyngd som är väl värd att ha i tankarna när ni ser filmen.

Betyget blir 5 av 5 möjliga.

Läs fler recensioner på Aftonbladet, Expressen, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet,

skrivet av Anders 6/09/09 17:19 1 kommentar

Regissören bakom District 9, Neill Blomkamp, är född och uppvuxen i Sydafrika under apartheid. Hans pappa arbetade som ingenjör inom gruvindustrin och plockade ofta hem teknikprylar och grejer som sonen fick undersöka och leka med. Ett intresse som ledde honom till filmer som Alien och Robocop, som i sin tur ledde till arbete med specialeffekter. Redan som 16-åring fick han jobb hos effektmakarna på Deadtime och har bland annat gjort specialeffekter för Stargate SG1, Dark Angel och Smallville. Han började göra sig ett namn inom reklamfilmsvärlden, främst tack vare den här reklamfilmen för Citroën från 2005, och blev rekryterad av Ridley Scott till hans produktionsbolag RSA.

Samma år gjorde han också kortfilmen Alive in Joburg, som District 9 baseras på. Se den här på Youtube och för er som själva sysslar med kortfilm så kan jag garantera att den är mycket inspirerande. Peter Jackson fick upp ögonen för Blomkamp efter att Mary Parent på Universal skickat honom en DVD med hans reklam- och kortfilmer. Han blev så imponerad att Blomkamp snabbt erbjöds jobbet som regissör för Halo, ett projekt som dock inte kom igång som det var tänkt. I stället gick Jackson in som producent för District 9. (Källa: Empire Magazine)

Handling

Filmen inleds som en dokumentär och beskriver bakgrundshistorien i form av arkivbilder, intervjuer och tv-reportage. För cirka 20 år sedan kom ett rymdskepp ner mot jorden och stannade ovanför Johannesburg i Sydafrika. Det svävade över staden i flera månader utan att något hände. Människor tog sig då in i skeppet och upptäckte ett stort antal rymdvarelser, i filmen kallade “räkor” på grund av sitt speciella utseende. Det konstaterades att varelserna var både undernärda och saknade ledare. På tv-bilder kunde man se en del av skeppet falla till marken för att aldrig hittas. En idé var att delen var cock-piten, vilket gjorde att skeppet inte kunde ta sig därifrån.

Rymdvarelserna fraktades ner till jorden och placerades i stora kåkstäder men efter ett tag började situationen bli allt svårare att hantera. Missnöjet hos människorna och konflikterna intensifierades. Rymdvarelsernas område förvandlas till ett ghetto som får namnet District 9. För att lösa problemen får det privata företaget Multi National United (MNU) i uppgift att förflytta alla rymdvarelser till ett nytt koncentrationslägerliknande område. Wikus Van De Merwe, en ung man anställd vid MNU ska leda förflyttningen, som inte visar sig bli en enkel uppgift.

För att undvika spoilers vill jag inte gå in mer på filmens handling.

Bra

District 9 var helt enkelt en riktigt cool film från början till slut. Det första jag tänkte på var att det var intressant att se “rymdvarelser invaderar”-genren ur ett helt nytt perspektiv, med helt okända skådespelare och filmad på en plats där man minst kunde ana det. Kommer det ett rymdskepp till jorden så måste det ju inte per definition sväva ovanför New York och bekämpas av amerikansk militär, det kan ju lika gärna sväva ovanför Johannesburg. För originalitet får filmen högsta betyg.

Många som har sett filmen har dragit paralleller till apartheid och situationen som rådde, och som till viss del fortfarande råder, i Sydafrika. Det råder ingen tvekan om att detta influerat Blomkamps berättelse men jag tror inte att han har gjort filmen i ett “politiskt” syfte. Självklart går det att diskutera filmen utifrån ett apartheidperspektiv men jag tycker att den kan ses som vilken film som helst.

Skådespelarmässigt så har vi en framtida superstjärna i Sharlto Copley som spelar Wikus Van De Merwe. Hans agent bör ha bråda dagar efter att hans imponerande insats i District 9. Han bär upp hela filmen och visar upp ett komplett skådespelarregister som är både fysiskt och psykiskt mycket krävande. Påminner om en ung Ralph Fiennes. Resten av skådespelarna känns helt naturliga i sina roller men det är faktiskt en av rymdvarelserna som står för den näst bästa insatsen!

Effekterna är genomgående riktigt bra. Visst, med lite högre budget hade animationerna kunnat slipats till en aning men det är en petitess i sammanhanget. Att ens få med så mycket effekter i en lågbudgetfilm som denna är bara det imponerande. Något jag gillade var att rymdvarelsernas språk verkligen lät utomjordiskt och inte som en manipulerad Christopher Lee-stämma. I filmen textas deras dialog men människorna förstår deras språk.

Produktionsdesignen var av högsta klass och gav filmen en stark verklighetskänsla. Extra plus till rymdvarelsernas grymma vapen!

Gillade också hur handlingen utvecklades och tog steg i olika riktningar. Jag visste aldrig riktigt vad som skulle komma härnäst, vilket ledde till några överraskningar längs vägen. Nu när filmen blivit en stor hit så är det också kul att det finns bra med utrymme för en uppföljare. Det finns definitivt mer att berätta.

Dåligt

…

Helhetsomdöme

District 9 var en spännande, engagerande och originell science fiction-film. Jag kan inte vänta på vad den 29-årige Neill Blomkamp kommer hitta på härnäst. Han är definitivt en regissör att hålla ögonen på framöver.

Betyget blir 4,5 av 5.

Läs fler recensioner på: Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Kulturbloggen, Smålands-Posten, Ystads Allehanda, Sydsvenska Dagbladet.

skrivet av Anders 16/08/09 16:19 0 kommentarer

Michael Mann har faktiskt inte regisserat mer än sju filmer sedan Manhunter för 23 år sedan men han är ändå en regissör som åtnjuter mycket stor respekt i filmbranschen. Det kanske är så att ju mer sällan man gör en film, desto större chans att alla vill jobba med en. Om Mann ringer upp och vill ha med en skådespelare/skådespelerska i sin film så är det få som tackar nej. Tre år har gått sedan filmatiseringen av Miami Vice och nu är han aktuell med ett gangsterdrama som utspelar sig i 30-talets USA. Senast vi befann hos i den här tidsperioden och med ett liknande tema var 2002 i Sam Mendes-regisserade Road to Perdition.

Handling

Public Enemies baseras på verkliga händelser och handlingen är relativt enkel. Vi får följa den notoriska bankrånaren John Dillinger och hans kumpaner i slutet av deras “karriär”, tätt förföljda av agenter från nyskapade byrån FBI ledda av Melvin Purvis. I huvudrollerna ser vi Johnny Depp som Dillinger, Christian Bale som Pervis och Marion Couttilard som Dillingers kärlek Billie Frechette. För den som har läst om Dillinger så blir upplösningen i filmen ingen överraskning men jag ska inte avslöja mer än att säga att han inte överlever. Turerna innan han går under är själva filmen.

Bra

I tidstypiska filmer förväntar man sig ett visst slags foto och en viss slags regi. Det skall gärna vara mycket färger, svepande kameraåkningar och mycket detaljer. Mann har dock valt att filma digitalt, precis som han gjorde i Collateral för ett par år sedan. Detta ger filmen en klart större verklighetskänsla än vad vi är vana vid. Filmrecensenter och biobesökare har debatterat om valet att filma digitalt är bra eller dåligt för filmen men jag lutar åt det tidigare. Mann vänder lite på konventionerna och bara det gör att filmen blev mer intressant att se. Han använder sig också mycket av handhållen kamera, en teknik som i sig förtjänar ett separat inlägg på bloggen, vilket också höjer graden av verklighet och närhet.

Skådespelarprestationerna är genomgående av högsta klass, vilket de alltid är i Manns filmer. Även skådespelare med mycket små biroller tillåts skina med materialet. Jag hade gärna sett mer av Stephen Graham som spelade Baby Face Nelson. En skådespelare, vars prestation i This is England var helt makalöst bra.

Dåligt

Det största problemet med filmen är det faktum att vi inte kan känna sympati för John Dillinger och hans gäng. Visst, de är karismatiska, lever det ljuva gangsterlivet, strör pengar omkring sig och ser coola ut med långa rockar och Tommy Guns. Men de är fortfarande bankrånare och har ihjäl folk. Melvin Purvis och agenterna som jagar dem får vi inte lära känna tillräckligt mycket för att vi ska sympatisera med dem heller, bortsett från att de är på samhällets sida. När pressen på agenterna ökar på att få fast Dillinger så använder de metoder som är minst sagt odemokratiska.

När jag satt i salongen kändes det som att observera en katt och råtta-lek från långt håll. Jag brydde mig inte om Dillingergänger och jag brydde mig inte om Purvisgänget. Och känslan av att inte bry sig är inte precis eftersträvansvärt för en biobesökare. Mann lyckades inte riktigt med tempot i filmen. Vissa sekvenser var enormt sega och tillförde inte historien något.

Historien som sådan är det inget fel på men som film blev det inte mer än en axelryckning från min sida. En jämförelse med Road to Perdition kanske inte är lämplig men i Sam Mendes film fanns det ändå karaktärer man brydde sig om.

Helhetsomdöme

Public Enemies var en välgjord gangsterrulle i digital tappning. Solida skådespelarprestationer bar upp en annars oengagerande film med en historia som är intressant att läsa om men inte att se på vita duken.

Betyget blir 3 av 5.

Läs fler recensioner: Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, LaLinda, AddePladde, Kulturbloggen, QueenStreet.