skrivet av Linus 1/04/10 20:00 0 kommentarer

När hade du senast en riktig bioupplevelse? En sådan där då stolen du sitter i upplöses i mörkret, ljudet från den snacksmaskande grannen ekar bort och du plötsligt befinner dig mitt i den film du ser, liksom känner den med alla dina sinnen. Jo, jag vet att hångel med en bra biodate kan ha samma effekt men om vi nu bara fokuserar på själva filmen? För åtminstone jag gör skillnad på en filmupplevelse och en BIO-upplevelse.

Ta Steven Spielbergs Jurassic Park till exempel. Kanske inte på allas topp 10-lista över bästa filmen någonsin men den ligger åtminstone på min 10-i-topp vad gäller ren och skär bioupplevelse. Redan innan premiären var hypen igång, när hade man senast sett dinosaurier på bio som inte var stoppmotionfilmade klumpar gjorda i trolldeg? Det här var i september 1993 och det fanns inget internet som kunde pumpa förväntningarna ytterligare. Å andra sidan fanns det heller ingenstans man kunde leta info, bilder, trailers och annan kul för att stilla sin nyfikenhet. Det var bara att vänta, vänta och vänta. På den tiden hade biograferna i princip stängt på sommaren i Sverige medan det var blockbusterseason i USA. Någon kände alltid någon som varit där över sommaren och sett filmen och sparkat upp förväntningarna ytterligare några steg.

Minns att det var lite stökigt när jag till slut satt där i salongen men när Universalloggan började rulla och det svaga, surrande djungelljudet tonades upp blev det knäpptyst. Tror inte ett enda popcornsknaster hördes under den dramatiska öppningsscenen som verkligen sträckte sig ur bioduken och drog alla rakt in i den ångande costaricanska djungeln. Att se Jurassic Park för första gången på bio var som att spänna fast sig i den coolaste bergochdalbanan någonsin och köra järnet. Filmen är full av scener var stämning höll publiken i ett björngrepp: första gången Sam Neill & Co ser livs levande dinosaurier, mötet med T-Rex:en i natten, den plågsamt långsamma klättringen över elstängslet och den nästan Alieninspirerade finalen med Velociraptorerna. Det här är en film som är gjord för och ska upplevas med en stor samling människor. Den balanserar även bra de komiska elementen mot de dramatiska och spännande på ett sätt som Spielberg var mästerlig på fram tills att han gjorde Schindler’s List (mer om det i ett annat inlägg). Det var också en av de sista stora Hollywoodfilmerna som hade kvar den där naiva men fantastiska känslan av magi som karaktäriserade många publikfilmer på 1980-talet.

Det här var bara en nostalgisk återblick, jag har givetvis massa andra filmer som gjort ett alldeles speciellt avtryck just på bio. Ville egentligen bara slå ett slag för bion som en suverän plats för filmupplevelser och jag hoppas att t ex 3D återigen kan göra det till lite av ett event att gå och se en film.

Så mer sköna bioupplevelser efterlyses och vi har en grym filmsäsong framför oss så chanserna är många! Dessutom kliver nu filmbloggen Mahoney ur sitt karbonitblock och som Jack Nicholson säger i The Shining: “It’s good to be back, Lloyd!”.

skrivet av Linus 16/08/09 21:52 0 kommentarer

För några månader sedan skrev jag ett inlägg om mastodontdokumentären The Shark Is Still Working som utlovar allt vi alltid velat veta (och kanske inte velat veta) om Steven Spielbergs Hajen. En annan liknande dokumentär som jag nu går och suktar efter är Robert Galuzzos imponerande ambitiösa projekt om Psychofilmerna, The Psycho Legacy. Det är såklart intressant att få lite nya fakta serverade om Alfred Hitchcocks original från 1960 men vad som är speciellt och klart beundransvärt med denna dokumentär är att den lägger stort fokus på uppföljarna, dvs Psycho II - IV.

Vad jag vet finns det inget (!) extramaterial till någon av uppföljarna så bara där är det jackpott. Dessutom finns det också något intressant att berätta om var och en av dessa filmer. Till skillnad från uppföljarna till exempelvis Halloween eller Fredagen den 13:e har man i Psychofilmerna satsat på hög kvalitet både skådespelarmässigt och i övriga aspekter. Bland skådespelarna finns såklart Anthony Perkins men även Robert Loggia, Meg Tilly, Henry Thomas och Olivia Hussey. Jerry Goldsmith komponerade musiken till Psycho II och filmen fotades av Dean Cundey som senare i karriären fotat lågbudgetrullar som Jurrasic Park, Apollo 13 och alla tre Tillbaka till Framtiden-filmerna.

Jag har länge gnisslat tänder över bristen på extramaterial till Psychofilmerna och förmodligen gjorde dokumentärfilmaren Robert Galuzzo detsamma tills han en dag bestämde sig för att på egen hand göra någonting åt saken. Han började helt enkelt ringa upp alla skådespelare, manusförfattare, regissörer, ljudläggare, kaffehämtare och andra som arbetat med filmerna och baserat på intervjuer med dem byggde han upp sin dokumentär. Ni kan läsa en matig intervju med mr Galuzzo själv här. Jag har ännu inte sett något premiärdatum för filmen som tagit många år att sammanställa men hoppas den kommer ut under hösten. Det finns en trailer för dokumentären men den är tyvärr inte speciellt bra så jag rekommenderar istället ett 12 minuter långt promoklipp.

Nedan följer en liten presentation av uppföljarna till världens mest berömda slasherfilm:

Psycho II

Handling: Efter 22 år i fängelset återvänder Norman Bates under uppsikt av sin psykolog till sitt barndomshem och motell där det snart börjar hända märkliga saker.
Om ni frågar mig så är det här en av de mest underskattade uppföljarna i filmhistorien. Det här är förmodligen en av de filmer jag sett flest gånger från början till slut och jag har svårt att tröttna på den. Bara Jerry Goldsmiths soundtrack är värt pengarna och långt över vad man skulle kunna förvänta sig för en sådan här film. Familjen Bates gamla kråkslott och motellet från originalet är perfekt återskapade. Tempot är högt utan att för den skull ha knivar och stänkande blod i var och varannan scen. Anthony Perkins är fantastisk som Norman Bates, man vet aldrig riktigt var man har honom. I den kvinnliga huvudrollen ser vi Meg Tilly som gör ett subtilt och trovärdigt porträtt av en ung kvinna som verkar märkligt attraherad av Norman. Missa inte heller Dennis Franz i en underbar biroll som sunkig, vikarierande motellföreståndare. Filmen har även en läcker kranåkning som går från ett vindsfönster högst upp i Norman Bates hus ner till husets matkällare där två ungdomar håller på att ta sig in. Har läst någonstans att den kameraåkningen också länkar ihop Psychofilmerna med den moderna tidens tonårsrysare som startade på 1970-talet. Snyggt. Om Hitchcock gör en cameo även här, tre år efter sin död? Javisst, håll ögonen öppna.
Jag måste även pusha lite för den välgjorda vintagetrailern för Psycho II, en av de bästa jag sett.

Psycho III

Handling: Norman Bates har börjat få snurr på motellverksamheten igen och möter en dag den blonda och förvirrade Maureen Coyle som väcker starka och plågsamma minnen till liv om den kvinna han mördade i en dusch för länge sedan.
Detta är den överlägset blodigaste av alla Psychofilmerna. Jag var ganska besviken när jag såg den här för första gången, men den har ryckt om sig sedan dess. Film nummer 3 är mycket annorlunda från den andra filmen på alla sätt trots att det är det är en direkt uppföjare till händelserna i film nummer 2. Här märks 80-talet ordentligt i både frisyrer, kläder och soundtrack. Filmen vilar tungt på Anthony Perkins axlar, denna gång står han även som regisssör och det märks att han försöker ta ut svängarna lite. Han får till och med iväg gamle Norman Bates på en date. Och tro inte att ni fått tag i fel film när ni tryckt på play - den ska börja i ett nunnekloster.
Bjuder även här på en liten bonus: Anthony Perkins promotar Psycho III hos David Letterman, från 1986.

Psycho IV: The Beginning

Handling: Norman Bates delar med sig av sina barndomsminnen i ett nattradioprogram.
Så vad återstod att berätta efter det rätt makabra slutet i 3:an? Historien om Normans barndom, såklart, vad annars? Henry Thomas iklädde sig rollen som den unge Norman Bates och Olivia Hussey spelar den legendariska Norma Bates. Mer färgglad än de tidigare filmerna och klart bättre än vad man skulle kunna tro av min självsnickrade premiss ovan, jag lovar. Mer av ett “normalt” drama än de tidigare Psychofilmerna. Tyvärr inte lika visuellt minnesvärd som de andra delarna men hög kvalitet för att vara en TV-produktion regisserad av Mick Garris.

skrivet av Anders 14/08/09 17:53 0 kommentarer

Detta är en salig blandning av genres men det är klart roligare med bredd i DVD-hyllan. Köpte dessa filmer i London nyligen.

Poltergeist (Tobe Hooper, 1982)

En riktig klassiker som jag inte har sett på minst 15 år. Kände att det är en film som måste stå i hyllan bredvid övriga rysare. En remake är faktiskt planerad till november 2010 men inte mycket detaljer har dykt upp än så länge.

Juno (Jason Reitman, 2007)

Indierullen som blev en stor publikframgång, framförallt i USA. Oscarnominerades i tunga kategorier som bästa film, regissör och skådespelerska men den som vann var manusförfattaren Diablo Cody. Det är framförallt manuset som lyfter filmen över liknande filmer och Ellen Page levererar dialog som ingen annan. En av mina absoluta favoritskådespelerskor, Allison Janney, känd från West Wing, finns också med och hon lyfter alla sina scener till en ny nivå. Se bara scenen då hon dissar ultraljudbarnmorskan så förstår ni varför.

Goonies (Richard Donner, 1985)

Jag var nio år gammal då Goonies gjorde entré och den blev en favorit direkt och diskuterades flitigt på skolgården. Förr oss födda på 70-talet är filmen en klassiker. Hade mer eller mindre glömt bort filmen tills nyligen då filmtidningen Empire gjorde ett specialreportage och återförenade skådespelarna med regissören Richard Donner och producenten Steven Spielberg. Se ett roligt videoreportage med återföreningen här. Tidigare i somras diskuterade även Chris Columbus en uppföljare men än så länge finns det inget officiellt från filmbolaget.

Disturbia (D.J Caruso, 2007)

Shia Leboufs genombrottsfilm från 2007. Älska eller hata honom men Disturbia är riktigt underhållande. Lebouf påminner om en ung Tom Hanks och har en charm som lyckats ge honom roller i Transformersfilmerna och inte minst i Indiana Jones IV. I Disturbia spelar han en tonåring som hamnar i husarrest efter att ha nitat en lärare. Eftersom han har fotboja så kan han inte gå längre än ett par meter utanför husdörren. För att fördriva tiden börjar han spana på grannarna, bland annat på den nyinflyttade mystiska mannen mitt emot spelad av David Morse. Självklart inspirerad av Hitchcocks Rear Window men det är välgjort, roligt och mycket spännande. Vi ser gärna mer av David Morse i liknande roller. Karln är riktigt otäck.

Withnail and I (Bruce Robinson, 1987)

Brittisk kultfilm från det sena 80-talet. Har inte sett den ännu men den dyker alltid upp på topplistor i läsaromröstningar om de bästa filmerna så jag är rätt nyfiken på om den lever upp till ryktet. Har också läst att den citeras flitigt på engelska pubar än idag, kan det stämma? Tyvärr så var bild- och ljudkvaliteten på den här DVD-utgåvan helt horribel, nästan som om filmbolaget använt en risig VHS-kopia som original.

Full Metal Jacket (Stanley Kubrick, 1987)

En film som inte behöver någon närmare presentation. Kubricks Vietnamfilm helt filmad utanför London (!) nämns ofta som en av hans bästa, om inte den bästa i hans gedigna produktion. Den första delen visar rekryterna under militärutbildningen och den andra på slagfältet. Lee Ermeys karaktär Sergeant Hartman gick till filmhistorien och filmen startade Vincent D’Onofrios filmkarriär. Intressant trivia är att Lee Ermey inte var castad från början utan var anställd som instruktör och rådgivare för filmteamet. När han tog på sig uniformen och började skrika på skådespelarna så fattade Kubrick det enda rätta beslutet och gav honom rollen. Vincent D’Onofrio, som spelade Gomer Pile, var polare med Matthew Modine (Joker) och hade inga skådespelarambitioner alls. Han gick från att vara dörrvakt till skådespelare över en natt men blev tvungen att lägga på sig rejält många extrakilon för rollen.

Apocalypto (Mel Gibson, 2006)

Mel Gibson fick blodad tand efter Passion of the Christs 610 miljoner inspelade dollar på biograferna året tidigare och begav sig till Mayaindianernas värld för sin nästa film. Samma år som Apocalypto hade premiär arresterades Gibson för rattfylla och hävde ur sig rasistiska kommentarer. En händelse som garanterat påverkade filmens popularitet. Om vi bortser från detta och fokuserar på filmen så finns det mycket att hämta. Den utspelar sig på 1400-talet och följer från början en liten stam indianer som utsätts för en attack från en annan stam. Männen och kvinnorna tas till fånga som slavar, kvinnorna till försäljning och männen för att offras till gudarna. Huvudpersonen Jaguar Paw, spelad av Rudy Youngblood, lyckas klara sig från att offras och flyr tillbaka mot sin hemby där hans gravida hustru och son gömmer sig i ett grottsystem. Han blir dock jagad av en grupp brutala soldater genom djungeln.

Själva historien är relativt enkel och okomplicerad men den fyller sin funktion. Därtill är allting otroligt välgjort, sminket, kläder, vapnen, fotot, klippningen, skådespelarna och alla intrikata detaljer. Det märks också att det ligger mycket efterforskning bakom filmen så att detaljerna är så historiskt korrekta som möjligt. Har ni inte sett Apocalypto så ta den nästa gång ni ska hyra film, jag tror inte ni kommer bli besvikna. Nu ser jag också på imdb att filmen har ett läsarbetyg på 7,9 av 10, vilket är riktigt bra.

skrivet av Linus 27/06/09 15:02 4 kommentarer

Jag önskar att jag levde i en film av Michael Bay. Aldrig mer några grå, trista tisdagsmorgnar med duggregn och trist vardagsångest. Jag skulle vakna upp i en glänsande ren värld med ett nästan överjordiskt solsken och min uppgift för dagen skulle antagligen bli att på något sätt rädda världen. Jag skulle förmodligen blir rekryterad av den amerikanska armén och om jag så var oljeborrare ute i Atlanten så skulle jag ändå vara den enda person i hela världen som kunde styra upp situationen.

Det är såklart en helt annat upplevelse att se detta utifrån, i en biostol. Ibland kan Michael Bayfilmer vara klart underhållande och jag tyckte den första Transformersfilmen var en rätt kul bioupplevelse. Filmen hade många av de beståndsdelar som en fet sommaractionfilm ska ha. Från de trailers jag sett från Transfomers 2 verkade det som att man valt att fortsätta i samma spår men tillsatt ännu mer action och betydligt fler robotar. Även om jag inte var så laddad som många riktiga Transformersfans så ignorerade jag alla dåliga recensioner och hoppades av Bay, Spielberg & Co hade tagit åt sig av den kritik som riktades mot förra filmen och skapat någonting ännu bättre.

Handling

Transformers 2 utspelas ett par år efter händelserna i den första filmen. Av en anledning som jag inte riktigt förstår anser sig Optimus Prime och hans kollegor behöva hjälp av den amerikanska militären för att spåra upp och förstöra de återstående Decepticons som finns kvar på jorden. Vad Prime och övriga Autobots inte vet är att Megatrons högra hand Starscream lyckades ta sig tillbaka till planeten Cybertron. Han har utsett sig till ledare för alla Decepticons och planerar nu att återvända till jorden för att slå tillbaka. Samtidigt förbereder sig Sam Witwicky (Shia LaBoef) för att börja på college. I samband med flytten hittar han en skärva från The Allspark (det mystiska, kubliknande föremål som ger robotarna liv) och när han rör vid den börjar han plötsligt se mystiska symboler. Det visar sig att han på något märkligt sätt har fått en massa viktig information från The Allspark som skulle kunna avgöra kriget mellan robotarna. Detta gör förstås Sam till ett högprioriterat mål för de onda Decepticons och tillsammans med flickvännen Mikaela Banes (Megan Fox) dras han återigen in i det intergalaktiska kriget mellan de stridande parterna från planeten Cybertron.

Bra

Specialeffekterna spelar huvudrollen i den här filmen och det går inte att komma ifrån att de är helt makalösa. Jätterobotarna ser faktiskt ännu mer realistiska ut än i förra filmen, animationerna har förbättrats och robotarna är bätttre och snyggare ljussatta. Filmen rivstartar med en scen som skulle kunna vara den påkostade finalen i en annan blockbuster. Och till en början är det rätt kul att se dem igen. Jag har svårt att få nog av den detaljerade förvandlingen som Optimus Prime genomgår när han förvandlas från äkta jänkarlastbil till megarobot. Den goda ledarroboten får överraskande lite utrymme i filmen men är den enda karaktär som faktiskt gör scenerna han medverkar i lite intressanta. En bit in i filmen hamnar Shia LaBoefs karaktär Sam och Optimus Prime i en skog där de slåss mot Megatron och ett antal andra Decepticons. Det finns ett ögonblick i den scenen där, hoppas jag inte avslöjar för mycket nu, Optimus Prime bestämmer sig för att strida mot alla Decepticons på egen hand och då plötsligt började jag känna att filmen tog fart, att det fanns någonting att ta tag i, någon form av spänning. Tyvärr varade den känslan bara i några sekunder, sedan gick det stadigt utför.

Dåligt

Ett råd: försök inte ens räkna explosionerna i den här filmen, jag lovar de tar aldrig slut. Filmen bygger mycket på regissören Michael Bays vanliga fetish för exploderande hangarfartyg, blänkande sportbilar, amerikanska militärer, bärnstensfärgade solnedgångar, motljus och ett tempo anpassat för reklamspotar på 60 sekunder. Det finns flera stora problem med Transformers 2 men ett av de märkligaste är att filmen är SEG, trots att det är nästan non-stop action. Tyvärr är det förvånansvärt repetitiv och fantasilös action. Vissa scener glänser till och vi får se prov på den visuella begåvning som Michael Bay onekligen har, men det är alldeles för sällan.

Filmen går på i ett rasande och på tok för högt tempo, kanske för att dölja den lövtunna intrigens alla brister. Det blir väldigt rörigt efter ett tag och det hela blir inte bättre av att alla karaktärer i filmen beter sig som skrikiga, tecknade figurer på speed i den värsta sortens nickelodeonproducerad förmiddag-TV du kan tänka dig. Jag tror inte att Shia La Boef har en enda sansad replik i hela filmen. Jag byggde även upp ett kokande hat mot de flesta av bifigurerna i filmen, främst mot Sams collegerumskamrat Leo Spitz, Sams föräldrar samt två totalt malplacerade Autobots kallade “the twins”. Jag kan liksom inte förstå hur filmmakarna tänkte här, lärde de sig inget av George Lucas misstag med Jar Jar Binks i Star Wars? Jag har ingenting emot roliga sidekicks, om de utnyttjas rätt kan de verkligen vara den stora behållningen med en film. Men här är de liksom bara dödkött som egentligen inte har någon funktion i själva historien och är inklistrade i manuset för att tillföra en slags fjanthumor som bara förstör filmupplevelsen. Den enda karaktär som behåller ett monumentalt lugn genom hela filmen är Optimus Prime (återigen med Peter Kullens legendariska röst).

Tyvärr är han som sagt med för lite och jag saknar även dialogscener mellan de goda Autobots. Varför måste människorna hela tiden vara inblandade?  En av mina favoritscener från förra filmen var den korta peptalk-scenen mellan Prime och hans robotkollegor på toppen av en viadukt. Jag hade hoppats få se mera sånt i den här filmen men just nu kan jag inte minnas om de goda robotarna fick en enda egen scen under filmens 149 minuter långa speltid.

Helhetsomdöme

Jag hade inte speciellt höga förhoppningar inför Transformers 2 men jag hade åtminstone hoppats på en lite skön popcornrulle där man kunde sjunka ner i biostolen och bara beundra alla fantastiska specialeffekter. Jag tyckte att de första minutrarna av filmen var OK, det var faktiskt en ganska maffig inledning och då kändes effekterna fortfarande fräscha. Sen fick jag under några sekunder en känsla av att filmen kanske skulle kunna vända i skogscenen med Prime och Sam. Jag måste även tillägga att jag gillade den jaguarliknande Decepticonroboten Ravage, mycket snyggt gjord och använd på ett kreativt och kul sätt. Men den här filmen är tyvärr alldeles för lång och verkar anspassad för dagisbarn. Michael Bays överutnyttjande av sina egna visuella trademarks gör också att det ibland nästan känns som att han parodierar sig själv.

Betyget blir 2 av 5

Läs fler recensioner: Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs Posten, Myskoteket, Bloggywood, Filmnerden

skrivet av Linus 14/05/09 0:04 0 kommentarer

Jag älskar filmdokumentärer och speciellt sådana som är gjorda av genuint passionerade fans med ett brinnande intresse för ämnet ifråga. En dokumentär som jag verkligen ser fram emot nu är The Shark Is Still Working: The Impact and Legacy of JAWS, en 3 timmar lång hyllning till vad jag tycker är Steven Spielbergs hittills bästa film. Erik Hollander och hans team, som gjort filmen, är uppenbarligen hängivna fans av denna klassiker och de har verkligen gått ner på djupet och utforskat produktionen av filmen och dess inflytande på populärkulturen in i minsta detalj. De har samlat en stor del av produktionsteamet bakom Hajen men även lyckats få med mindre kända talanger som bidragit till succén såsom t ex Percy Rodriguez som gjorde voice-overn till den första TV-trailern för Hajen. Dessutom medverkar en imponerande mängd filmfolk som uttalar sig om sitt förhållande till Hajen bland annat Bryan Singer (såklart!), Kevin Smith, M. Night Shyamalan, Eli Roth, Robert Rodriguez och Eduardo Sánchez.

Läs mer om The Shark Is Still Working på den officiella hemsidan, kolla in den underbara trailern och läs en recension av dokumentären på Icons of Fright.

skrivet av Anders 2/05/09 18:38 0 kommentarer

De första tre Indiana Jones-filmerna är klassiker och behöver varken en introduktion eller fler hyllningar än vad de redan fått genom alla år. Mitt sorgliga minne av serien är att jag aldrig fick se The Last Crusade på bio. Det var 15-års åldersgräns, jag var 13 men fick  inte gå in trots att pappa var med mig. Det finns bara ett ord för SF:s biopersonal och det är Ondska, ondska i dess renaste form. Precis som med ettan och tvåan så fick jag uppleva trean på video och senare DVD. Den första gången jag läste om spekulationer till en fjärde film var när Harrison Ford gjorde en cameo i tv-serien Young Indiana Jones under tidigt 1990-tal. Steven, Harrison och George har fått samma fråga om och om igen i över 15 år: Kommer ni göra ytterligare en Indiana Jones-film? Det kom dock att dröja 19 år innan den fjärde filmen dök upp på biograferna. Nu efter 780 miljoner inspelade dollar världen över så är det hög tid att reflektera över filmens kvalitéer brister. Här är en lista på vad som är fel med den här filmen.

1. Cate Blanchett som Irina Spalko

Fem minuter in i filmen gör Cate Blanchett entré i rollen som Irina Spalko. Till vardags en av världens kanske bästa skådespelare. Här, en dålig karikatyr, överspelande och med en löjlig rysk brytning. Till råga på allt är hela konfrontationsscenen så uppenbart filmad i en studio. Märkligt eftersom den här filmen knappast kan ha haft några budgetproblem.

2. Raketen

Efter att Indy lyckats fly undan halva Rysslands armé genom att slänga ett gevär på golvet så hamnar han och en ryss på en slags raket som går på räls. De skjuts iväg och i mörkret står en familj datorgenererade ökenråttor och ser på. George Lucas idé, garanterat.

3. Indy överlever en atombombsexplosion genom att gömma sig i ett kylskåp.

WTF!

4. Shia Leboufs entré

Indys son gör entré genom att köra en motorcykel på tågperrongen (?). Hans kläder hämtade direkt från Village Peoples garderob.

5. En förvirrad John Hurt

Hur kan man låta en skådespelare av John Hurts  kaliber göra sig till åtlöje i nästan hela filmen?

6. Kvicksanden

Indy och Marion hamnar i kvicksand mitt inne i djungeln när de ska fly från lägret. Mutt kommer på den briljanta idén att använda en orm som rep för att rädda dem. Eftersom ryssarna letar efter dem så är Mutt ytterst diskret när han hela tiden skriker i stället för att viska.

7. Biljakten i djungeln

Lägligt nog så finns det både en- och tvåfiliga vägar inne i djungeln. Mutt och Spalko fäktas ståendes på varsin bil.

8. Tarzan

Mutt blir Tarzan och tillsammans med en flock datorgenererande apor så kastar han sig fram med hjälp av lianer och hinner ikapp bilarna. Han och aporna hoppar in i Irina Spalkos bil, aporna hoppar på henne och Mutt lyckas ta tillbaka kristallskallen. Det här var scenen som sänkte filmen. Och låter inte aporna misstänkt likt ewokerna i Return of the Jedi?

9. Vattenfallen

Indy och gänger kör ut med sin bil ut över ett stup, landar på ett träd som långsamt tar dem ner till vattnet. De kör sedan ner för, inte ett, inte två, utan tre enorma vattenfall och klarar sig helt oskadda. Visst, det är en äventyrsfilm men när karaktärerna blir så här övermänskliga så försvinner all spänning.

10.  Aliens

Vet inte om de missade att rendera datoranimationen när rymdvarelsen tittar på Irina Spalko innan hon upplöses i atomer men det ser verkligen inte bra ut. Hela filmen igenom så var datoreffekterna inte dåliga men inte heller superbra.

Sammanfattning:

Det finns en del bra scener i filmen men de är alltför få för att kunna väga upp alla brister. Jag har absolut inga problem med Harrison Fords insats eller det faktum att han passerat 65-årsåldern. Han gjorde precis så mycket som krävdes och det märks att han hade roligt under inspelningen. Alla vi som följt turerna med den här filmen känner till att det är manuset som varit problemet. Tyvärr löstes inte det problemet innan inspelningen började för visst kunde man ha hittat på något bättre än att karbonkopiera Erich von Dänikens teorier om rymdvarelser och slänga in Indy i alltihopa. Handlingen är också lite väl krånglig och scenerna som ska föra fram historien känns ofta väldigt konstruerade varvat med risig dialog.

George Lucas har haft alldeles för mycket inflytande över den här filmen. Någon måste börja säga NEJ till honom. Rick McCallum, som producerade Star Wars Episode I-III sade inte nej en enda gång, vilket resulterade i tre bedrövliga Star Wars-filmer. Jag trodde verkligen att Frank Marshall hade mera balls än McCallum men så var inte fallet. Så nu sitter vi här med en film som för alltid kommer bli “den där risiga fyran” i Indiana Jonestrilogin.

Jag är övertygad om att slutresultatet blivit långt bättre om Lucas nöjt sig med en exec producer-credit och låtit andra gjort storyn och manuset. Skulle det bli en femte film så hoppas jag att han hålls inlåst på Skywalker Ranch tills dess att filmen är färdigklippt!

skrivet av Linus 29/04/09 23:04 3 kommentarer

The secret of the Unicorn är på väg att fasas in i efterarbetet vilket innebär att vi nu så smått kan börja spekulera i vilket eller vilka album som nästa film kommer omfatta. I nya nymret av Empire avslöjar Peter Jackson att man redan kommit långt i förberedelserna för en andra Tintinfilm och det antyds att hela trilogin kommer att befinna sig i produktion samtidigt, lite på samma sätt som Jackson gjorde med Sagan om Ringen.

En annan likhet med Sagan om Ringen är att man kommer ta delar från olika album och sätta in i det som passar i filmerna. Detta kanske anses vara helgerån bland Tintinfans, jag vet inte, men personligen tycker jag absolut att det är rätt väg att gå. Att försöka låsa sig fast alltför mycket vid det verk man försöker filmatisera är sällan en lyckad idé. Men hur mycket man än plockar så kommer det ju ske ett urval och jag tvivlar till exempel på att dubbelalbumet Månen tur och retur kommer leta sig in i den första filmen. Frågan är om detta äventyr kan vara aktuellt för någon av de andra filmerna?

Om jag får gissa så tror jag inte det. Jag skulle verkligen vilja se den men jag tror på den lika lite som jag tror att de kommer försöka sig på Tintin i Tibet eftersom det handlar om historier som är ganska fokuserade och har den del begränsningar. Lite trist för jag tror Tintin i Tibet skulle vara fantastisk i 3D. Får jag spekulera så skulle jag säga att film nummer två blir dubbelalbumet Faraos cigarrer och Blå Lotus och jag tror även på en sammanslagning av De sju kristallkulorna och Solens Tempel för den tredje filmen. Båda dubbelalbumen har marginal att inkludera avsnitt och karaktärer från andra Tintinäventyr och de har också en skön matinékänsla och mycket inslag av mystik och magi som jag tror både Spielberg och Jackson gillar. En av mina absoluta favoriter är dock Plan 714 till Sydney men jag kan nästan garantera att den inte kommer blir gjord, åtminstone inte bland de första tre filmerna. Synd eftersom slutet på det albumet känns väldigt mycket Spielberg och har de bara tänkt sig en trilogi så är det ett rätt passande avslut för alla tre filmerna.

skrivet av Linus 19/04/09 21:53 0 kommentarer

Anders skrev tidigare i veckan ett inlägg om att flera tunga regissörer, bland dem Steven Spielberg, kommer medverka som gästredaktörer på nya numret av den briljanta filmtidningen Empire. Nu verkar det även som om Spielberg bjudit in Empire bakom kulisserna på inspelningen av Tintin-filmen The secret of the unicorn. En välkommen teaser inför en film som vi faktiskt kommer att få vänta på ända till 2011 och ännu ett starkt skäl att köpa det nya numret av Empire. På bilderna ser vi bland annat Jamie Bell och Andy Serkins som spelar Tintin och Kapten Haddock. De headset-liknande prylarna som de bär är performance capture cameror som fångar upp ansiktsrörelser och uttryck som sedan kommer omvandlas till förhoppningsvis fantastisk fotorealistiskt CGI i den färdiga filmen. Vi ser även Peter Jackson nedan som verkar vara djupt engagerad som exekutiv producent i inspelningen.

(Via Marketsaw)

skrivet av Anders 19/04/09 19:36 0 kommentarer

” Steven Spielberg sat next to me in a big 100 person theater at Sony today. There were 98 empty seats. The lights came up after we just watched my cut of Revenge of the Fallen. He turned to me and said “It’s awesome”. He felt this movie was better then the first - and probably my best, who knows - at this point in a movie you start to lose your objectivity. I just hope the fans like it. I’m going to start putting it in front of audiences in a few weeks - no you are not invited, yet.

We have 60 days left. Let me tell you it will be a race to finish. It’s 12 at night and we are still working here in the edit room. Everyone at ILM and DD are killing themselves right now, they are doing a stellar job on the effects. We also just finished our trailer which is coming out with Wolverine. Talk to you soon. “

//Michael Bay på hans eget forum.

(Via Ropeofsilicon)

skrivet av Linus 16/04/09 21:48 0 kommentarer

Det är ett understatment att väntan på den här filmen varit lång. Jag kommer ihåg att jag först läste om Avatar i en filmtidning våren 1998 och att det då stod att projektet förmodligen inte skulle bli verklighet eftersom det var alltför ambitiöst för dåtidens teknik. Men nu, efter flera års utveckling och ett monstruöst arbete, ligger filmen i postproduction och ska ha premiär den 18 december (vilket för övrigt råkar vara Steven Spielbergs födelsedag!). Filmen beskrivs som ett episkt science-fiction äventyr och handlingen utgår från en sårad krigsveteran som ofrivilligt dras in i ett försök att bosätta den avlägsna planeten Pandora som dock redan råkar vara bebodd av en inhemsk ras kallad Na’vi. Detta är James Camerons första spelfilm sedan Titanic och förväntningarna håller för närvarande på att gå igenom taket, mycket beroende på att vi utlovas en filmupplevelse som inte liknar någonting annat i filmhistorien men hålls på halster i och med att regissören och filmbolaget hittills inte släppt igenom något officiellt material från filmen (tro mig, jag har spenderat flera sena Red Bull-kvällar med att leta bilder, posters och trailers utan resultat). Eventuellt kan en första trailer börja visas tillsammans med filmen Wolverine men det har också föreslagits att den kommer få exklusiv premiär på internet. För er som inte förstår hypen kring den här filmen kommer här en kort förklaring i punktform:

3D filmens flaggskepp
James Cameron har länge varit en 3D fantast och faktiskt finns det en liten hint om Avatar redan i Titanic, undervattensexpeditionen använder sig i början av filmen av en av en stereoskopisk kamera med två linser (i filmen kallad Snoop Dog) som liknar den som användes för att filma Avatar. Den ger betraktaren en tredimensionell bild i och med att kameran med sina två linser simulerar två ögon och vi ser ju som bekant världen i 3D. Själva 3D tekniken i Avatar ska enligt säkra källor vara klart bättre än allt vi hittills sett och Cameron har själv varit med och konstruerat kameran han filmar med - såklart. Frågan är sedan hur man marknadsför en film som bygger på att man upplever den med 3D-glasögon? Jag vet inte hur det är tänkt ännu men givetvis påstås marknadsföringen vara lika innovativ som själva filmen, när den väl kommer igång. Hittills verkar dock principen ‘marketing by showing nothing’ ha fungerat ganska bra.

Fotorealistiska digitala effekter som sägs överbrygga the uncanny valley
Eftersom det hänt en del på området specialeffekter sedan Titanic gissar jag att James Cameron satte ribban högt direkt och bestämde sig för att effekterna i hans nya film skulle slå både Sagan om Ringen och Star Wars på fingrarna. The uncanny valley är ett koncept som bygger på problemet med att simulera ett mänskligt utseende och få det att se 100 procent trovärdigt ut. Trots att vi sett en del riktigt välgjorda animerade varelser på film, exempelvis Yoda i Star Wars, så har det aldrig varit 100 procent fotorealistiskt. Men James Cameron hävdar att effekterna i Avatar är så pass bra att de dataanimerade figurerna i filmen verkligen kommer att se fotorealistiska ut, i 3D dessutom. Filmen består till 60 procent av CGI så det är en ganska tung del av handlingen som baseras på effekter som nu har extremt mycket att leva upp till.

Jag har ingen aning om det kommer visa sig blir en bra film eller inte men vad som gör just det här projektet så spännande är att det med största sannolikhet kommer att bli någonting lång utöver det vanliga, en upplevelse vi aldrig tidigare sett på bio och hur ofta händer det? Ärligt talat har jag många gånger sett fram emot en film som utlovat samma sak och visst, det har varit maffiga effekter … men jag har ofta känt att så fantastiskt var det inte och så nytt kändes det trots allt inte. Den här gången finns dock chansen att hänga på en upplevelsetripp som kan liknas vid den som biopubliken upplevde när de såg den där rymdfilmen som hade premiär 1977, eller för den delen den som 1930-talets biobesökare drabbades av när de såg King King slåss mot flygplan från toppen av Empire State Building.

Finns det då inga negativa vibbar? Jo, jag känner viss oro inför faktumet att Cameron inte regisserat en långfilm sedan Titanic och alla Star Wars-fans vet ju vad det kan innebära om en begåvad regissör tar en alltför lång semester … Det finns några andra saker också men det återkommer jag till i framtida inlägg.